Hannanas

För snart två år sedan hamnade jag av tidernas slump i ett tjänst som webdesigner. Det var under ett intensivt jobssökarfrenzie där jag konsekvent skickade in en ansökan på varje tjänst som låg ute på finn.no

I ordet webdesigner så var det den sista halvan av ordet som spelade roll. DESIGNER. Men så, eftersom tiden gick, började webben tränga sig på. Funktionen. Strukturen. Finesserna.

Mer eller mindre ofrivilligt sög min hjärna in all info som fanns att tillgå och tillslut var det ett faktum: Internet är så jäkla intressant. Seriöst. Tänk på det. När bloggandet som egentligen är min passion, är en av de minst intressanta fenomenen, då har vi good stuff framför oss. Och samtidigt sitter 95% av världens befolking där ute och har aldrig sett något annat än youtube, google, facebook och blogg.se

Ta denna sidan till exempel: http://www.archive.org/
Här har vi en äkta tidsmaskin. Den tar oss tillbaka till svunna tider, vi ser sånt som inte borde bli sett, det som blivit raderat och som inte borde se ljuset igen. Men inget försvinner. Så fort någon ligger på webben, då är det allmän ägodel. Inget. Försvinner.

10 minuter kvar av min arbetsdag, innan jag tar mitt pick och pack, bockar och bugar, och önskar hela avdelningen en god sommar.

Motivationen har ju inte helt varit på sitt alla högsta den senaste timmen.
Jag skulle faktiskt kunna kalla den helt obefintlig.

Jag har mest sprungit runt och skrikit in i öronen till mina stackars kollegor:

"34 minutter og 8 sekunder igjen til ferie!!"
"29 minutter og 45 sekunder igjen til ferie!!!"
"17 minutter og 20 sekunder igjen til ferie!!!!! AAAAAHHHHH"

Semester. We salute you!

Det finns få saker som är lika frustrerande som när man verkligen vill designa något bra, något helt spektakulärt, och allt man kommer upp med är ett vitt A4.

Har en kund som är så söt, snäll och tålmodig. Jag har designat deras logo och nu vill de ha den mest fantastiska hemsida till deras nystartade restaurang.

Och jag vill verkligen!
Jag vill ge dem tidernas bästa hemsida!!

Men ack.
Inspirationen.
Wehere art thou?




Se på logon folkens.
Har ni några tips? Please? Ge mig!
Hemsidor ni diggar? Sköna restauranger? Favoritfärg? En bild du målat i paint?

gimmiegimmegimmiegimmiegimmiegimmegimmiegimmiegimmiegimmegimmiegimmie

Vet att det är många som undrar vad tusan det är jag gör på jobbet om dagarna egentligen.
Länge har systemet vi suttit i varit allt för gammaldags för att jag skulle kuna visa upp mina verk, och inte skämmas ögonen ut mig. Men nu.. nu händer det saker.

Så här ser det ut om dagen:


http://okonomisenter.no/

Alltså.
Ibland är mina kunder bara bäst!

"Hei Hanna!

Har fått ned litt som jeg vil ha på nettsiden min. Må innrømme at jeg er dårlig på PC, men prøver så godt jeg kan."



Det är i sådana stunder jag aldrig kan sluta hjälpa till.

Jag har ett litet ambivanelt förhållande till mina kunder.
Vet inte helt om jag ska älska dem eller hata dem.

Deras tekniska inkompetens får ibland mitt hjärta att värka och vilja hjälpa dem i all evighet. Och ibland måste jag blunda och räkna till tio för att inte skälla ut dem.

Istället för att vidarebefodra mailet har han:

• skrivit ut det
• scannat in det
• limmat in det i ett worddokument
• och skickat till mig

Varför göra det enkelt när man kan komplicera det så in i skogen?

Morgonen spenderades på ett impuls-möte med en kund, både hatade och älskade mig.
Mitt i allt fjäsk snubblar vi över min resa och han frågar artigt vart jag varit.

"Tja du, jag ramlade igenom både Fiji, Australien och Nya Zealand faktiskt"
"Oh ja. Där var det ingen sol eller?"
"Det här är faktiskt det mest solbrända jag varit någonsin. I hela mitt liv."
"Åh. Ja.."'
"..."
"Fint!"
"Tack"

Jag måste erkänna att det var lite läskigt att komma tillbaka till jobbet, efter att ha varit tur och retur i paradiset.

Hur skulle jag nu kunna nöja mig?
Vad är väl tidiga mornar i Oslos rusningstrafik i jämförelse med en soluppgång på Caqalai?
Hur ska jag orka att återigen bli tungd under massa måsten?
Hur ska jag orka att förhålla mig till alla andra människor igen?

Men det fina i denna kråksången är att resan faktiskt gjorde det som vi alla drömmer om, men så sällan upplever. Min semester gjorde mig utvilad och motiverad. Jobbet inspirerar mig igen.

Jag springer runt som en liten skratt-boll och kan liksom inte låta bli att le och hojta glatt mot alla kollegor som kommer i min väg. De blir ju givetvis bittra och mumlar något om orättvisan här i världen, men jag skuttar glatt vidare.

Försöker jobba med det är inte så himla lätt.
Google-junkie som man är så blir det utan problem 20-30 sök per dag.

Men Google har tröttnat på mig.
Google motarbetar mig.
Så till den grad att Google faktiskt tvivlar på min mänslighet.

Tydligen är det inte fullt normalt med så många sök per dag och jag har nu blivit misstagen för en robot.