Hannanas

I morgon är dagen jag fyller 24 år, och ännu har inte åldersnåjan greppat sitt iskalla grepp. Tippar på att den kommer vid 27-årsdagen.

Men det är en tanke osm har satt sig, och det är "Fy fan vad fort tiden går!"

Och så ser jag för mig hur det bara blir snabbare och snabbare för varje varv jorden snurrar. Som Gud faktiskt står där och snurrar på jorden, och till slut går det så fort att man inte hinner med.

Till slut går det så fort att man inte ser ordentligt och mest bara vill spy.
Det är jag lite rädd för.

Ibland går dagen lite upp. Ibland går den lite ned. Och så ibland, som idag, är det båda två.

Jag har nått mål som borde vara omöjliga, blivit besviken över bristande respons på vad jag tycker är fantastiskt, fått beröm för något helt annat, blivit utskälld av 4 kunder, fått kärleksförklaringar, varit rädd för döden och...

och skivit kontrakt på en alldeles egen lägenhet!
Min egen bäbis, som jag ska älska intill döden. Den kostade dryga miljonen och är det vackraste jag någonsin sett. Ni kan också få se. Ni är ju så snälla:

Se annonsen här!

Så, då var jag återuppstånden igen.
Jag gillar att försvinna, och komma tillbaka. Retas lite. Inbilla mig att jag är Jesus okända syster.

Åh! Min stackars rumpa är öm av tålmodigt bilsittande, och jag gör mig redo för att äntligen få sova i min egen säng. Hockar upp datorn med bilder från turen i morgon, och slänger in en liten tanke från resan:

Roadtrip är egentligen helt fel ord för resan.
Här i Norge har de knappt vanliga vägar - bara färjor, tunnlar och broar!

Oh Lord. Sällsynt bakfull idag.
Tror vi faktskt kan ha att göra med tidernas värsta bakfylla.
Jag är i alla fall tidernas mest ömkliga varelse just nu.

ynk ynk ynk.
yyyyyyyyynk.

Skicka O'boy på posten, snälla?

Livet om sommaren är hårt alltså.
Det är så mycket sol, så mycket grill, så mycket cider och ännu mer vilja. Är redan trött så jag storknar men kan ju inte lägga ned, sommaren är ju så kort!

Jag ska njuta så jag mår illa, och titta tllbaka på just detta inlägget när snön ligger som djupast.
Då kommer det kännas helt overkligt.

Sol ute
Sol inne
Sol i hjärta
Sol i sinne!

Måste bara visa er några feta bilder jag drog i Paris.
Katakombera. 2 km under jorden med döingar. Isärplockade. Ihopsamlade.

Typ konst.

"Jag tror min kompis horar"

Var det en vännina till mig som kläckte.

Vaddå horar, frågar jag. Va? Har sex och tar betalt för det?
Så känner jag mig plötsligt så naiv.

Finns det folk i omgivningen som sysslar med sånt?
Jaa.. Det hade ju kunnat vara vem som helst.
Hon i kassan. En på jobbet. Kunden. Brevbäraren. Eller kompisen.
Eller i detta fallet - kompisens kompis.

Går liksom omkring och komponerar hela blogginlägg i skallen, och tänker att vi får ta del av det där och då. Att bara jag trycker på den mentala "skicka"-knappen så ligger det ute till allmänt beskådande.

Men så loggar jag in, och ser att fallet inte är så.
Sorry för det guys.

Ska jobba lite mer på telepati-skillsen. Eller telekenesi? Vilket av dem? Vilket har de i Star Wars?

För en himla massa dagar sedan bestämde jag och min vackre man för att vi ska fortsätta vår world conquest och denna gången erövra romantikens huvudstad - Paris!

Så kom det massor med vulkanutbrott med askmoln utan slut, och jag började frukta för en världsomspännande Pompeji-uppföljade.

Men så verkade det lugna ned sig, och nu håller vi alla tummar som finns, för i morgon okristligt tidigt lyfter planet.
Paris. Here we come!

Jag inser såhär i efterhand att jag aldrig kanske riktigt triumferat tillräckligt i bloggen, men nu ska det passas på att srytsamt meddela att jag och fröken Amanda har börjat i Judo.

Två gånger i veckan får vi våra små söta rumpor smiskade av stora starka karlar.

Givetvis lever vi ännu under den fåfänga tron att vi en vacker dag kommer att få ta hämnd.
Men fram tills dess trivs vi bra i våra pyjamasdräkter och jaktar vidare på det åtrådda gula bältet.

Hemma, svettig och sjukt nöjd.
Idag satte vi verkligen vår De-Ashi-Barai på Judon.

ja bah ka-ta-bom-cha!
å Amanda bah wo-oh-pom-wah!

Nu är vi ungefär så här duktiga:

Man vet att optimismen gränsar till galenskap när vid synen av tidernas hällregn utbrister:

"Nej men, vilken tur att jag hade mitt paraply med mig! Jag har släpat runt det allt för länge och nu får jag äntligen användning för det!"

Okej. Man kan inte lära gamla hundar och sitta, jada jada, och jag är ALLTID pank veckan innan löning.
Inga. Undantag.

Sån är livets gång och vi har alla lärt oss att leva med det. Mina vänner undviker mig värre än vid lingonveckan och jag har utvecklat en ytterst användbar passion för nudlar. Långa nudlar, korta nudlar, äggnudlar, risnudlar, snabbnudlar, kokade nudlar, stekta nudlar, nudelsoppa, allt som har ordet nudel i sig har dykt upp på min meny denna veckan.

Givetvis tas fler recept mer än tacksamt emot!?
Hänför mig, ge smaklökarna orgasm och håll helst budgeten under 3,50.
Svenska kronor.
Tack!

Har just släntrat in på kontoret, tekoppen i högsta hugg och morgonsurfen avklarad.
Men så känner jag den där tomheten, som en klåda på själen.
Något är fel. Något är väldigt fel.

Börjar förtvivlat rota igenom min väska när insikten slår mig att den underbara mobiltelefonen ligger hemma hos André.

En liten snusförnuftig röst viskar innom mig att det är bara en liten teknisk pryl, förr i tiden klarade folk sig alldeles utmärkt utan mobil.

Men den andra rösten skriker ett avgrundvrål av beroende och förtvivlan. Jag måste gå och hämta den! Hur i hela friden skulle jag överleva?

Och så är det ju den där tredje rösten. Som bara är så fruktansvärt lat.

What to do??

I natt så drömde jag att jag var gravid. Jag fick reda på det genom att jag lade handen på min mage och kände hur bebisen där inne sparkade på min hand. Det var så verkligt, hur magen växte och jag hade hela tiden handen på magen för att inte missa ett enda ögonblick i kommunikationen med min bebis.

Det var som att han ville säga mig något. Och jag försökte förstå.
Så plötsligt trillade polletten ned och insikten kom att han ville ut. Han ville ut ur mig, och det är ju helt omöjligt! Aldrig, aldrig, aldrig att jag skulle lyckas med att föda ut honom.

Jag skrek i vånda över min bebis som jag redan älskade högt över allt annat, men som jag svikit redan innan han blivit född. För aldrig att jag hade kunnat gå igenom en förlossning. Jag skrek högt och vaknade, svettig, snyftande, livrädd.

Jag ligger i sängen och stirrar upp i taket. Som i en reflex hamnar handen på magen, och chocken är enorm när jag känner en bebis som sparkar där inne! Det är omöjligt! Jag KAN inte vara gravid!

Mer panik, och sedan vaknar jag igen.
Lägger försiktigt handen på magen och den är lika platt som vanligt - ingen bebis.
Det var bara en dröm.

jisses vilken vecka det har varit.
Börjar med att man kommer hem ena dagen så är lägenheten tom.

Två dagar senare piper det i mobilen.

"Öh. um. hej. Glömde säga att jag flyttat ut!"

Resten av tiden har jag sprungit runt naken i lägenheten i ren förtjusning.

Okej. Mina tankar om boendet var egentligen ganska många veckor gamla, och det slutade med att jag luftade dem så smått för hon jag bor med. Jag pratade fint och runt och omkring, sa till slut att det var bäst om hon bara flyttade ut.

Så stack jag till andra sidan jorden och drömde om en tom lägenhet när jag kom hem. Men icke. Istället möter jag en envis tjej som låter meddela att hon helst inte alls flyttar ut.

Och nu är det såhär, vi har inget kontrakt.
Vi har ingenting.
Vi har helt enkelt bara flyttat ihop.

Vad gör man? Jag spelar högt och pratar återigen sådär slingrigt men kontentan av det hela står klart, jag ger henne ett ultimatum där hon i stort sett blir tvingad att flytta ut. Och här fryser helvetet till is.

Två tjejer som träter i det tysta, med kalla blickar och besvikna suckar.
Där har ni mitt hem just nu.

Jag har gått runt mycket i det senaste och tänkt.
Stora tankar.
Små tankar.
Förvirrande tankar.

Efter några rundor har jag kommit fram till att så som jag bor idag, det är inte helt optimalt. Att dela pytte-lägenhet med min Amanda det var inga problem, vi var nakna, vi rapade, vi bajsade (hon i alla fall), vi delade, städade och älskade. Det var på det hela väldigt trevligt.

Nu kommer twisten - det är inte samma sak med någon annan!

Jag bor idag ihop med en främmande tjej, och ja, ett hem är inte ett hem med en främling i sig.
Den där aAAAaaaAHHAHAHA gagagaga aaaaah-känslan vill inte riktigt infinna sig när dörren slagt igen bakom mig, och trots de brutala hyrorna beslutade jag mig för att tiden har kommit då det är dags för mig att bo ensam.

Så hur kastar man ut någon på ett trevligt sätt?

Tänk så fort 5 dagar kunde gå!
Jag skulle kunna skylla på jetlag och annat bös för min frånvaro, men så lågt ska jag inte sjunka!

Sanningen är helt enkelt den att jag varit allt för upptagen med att gosa.
Och på min lista över giltliga ursäkter för frånvaro står den allra högst upp!

Jag satt på ett flyg. Somnade. Dregglade. Fick kramp i rumpan.

Hem till en säng med en extremt gosig poskvän i.
Och helt plötsligt var det ett jävla liv i väckarklockan och jag skulle dra till jobbet igen.

Overkligt.

Okej, den absolut största nackdelen
med att resa ensam,
är det fantastiska behovet för kroppskontakt som uppstår.

Har just lagt på luren till min älskade norrman och hela kroppen liksom kräver en kram!
Kramar kudden men den är egentligen ganska osympatisk.

Inte ens ett dygn var jag på svensk mark, och ändå hann jag springa på två gamla bekanta från svunna tider.

Det är det förvånade leendet, den flackande blicken, det falska "nej men heeeeeeej" och att förtvivlat leta efter namnet i minnet.

Sedan följer givetvis de obligatoriska frågorna:
"Hur mår du?"
"Vad gör du?"
"Bor du kvar i Alingsås?"
"Vad jobbar du med?"
"Oj vilken stor ryggsäck, vart ska du?"

Jag har så blandade känslor inför detta. Att utbyta statusar med folk man inte ens orkat adda på facebook.

Jag är nöjd med mitt liv hittills, jag är stolt över vart jag kommit. Jag berättar gärna att jag bor i Oslo, jobbar som webdesigner och pluggade i Australien. Och just nu finns det ingen annan tanke än min jorden-runt resa.

Men, på något sätt låter det så illa. Det blir en krock mot deras berättelser om butiksjobb, villa och vovve. Vi ser på varandra och ingen kan ta till sig den främmande vardagen. Så kommer obehaget, tystnaden och meningen ingen någonsin menar:

"Men du, jättekul att träffas. Verkligen. Vi borde ses någon gång!"

Jag har väl egentligen inte officiellt haft semester i mer än 40 minuter, men kroppen sjunger redan av semesterfeeling!

Semesterfeeling 1:
Jag har stäng av alarmet på mobilen!
Inget autoalarm på vardagar, ingen snoozing, inga vidrigt tidiga mornar.

Semesterfeeling 2:
Att kolla på tv.
Svensk tv.
Nyhetsmorgon och Trisslotter!

Semesterfeeling 3:
Äntligen, äntligen tid till mina vulgärt stora och brutala frukostorgier.

Har panik-tvättat hela helgen.
Rosa går med grått och vitt med svart i en kamp att få rent allt innan Den Stora Packingen drar igång.

Kollar väderprognosen och ser fram emot dryga 20 grader hela resan.

Men frågan är:
Vad har man på sig då?
Jag har faktiskt glömt hur det är att vandra omkring i sommarvärme!

Benvärmare? Bikini? Burka?

Prestationsmonstret i mig tar överhanden och jag kan tydligen inte blogga utan att ha mitt egna domän, mailkonto och hemmasnickrade css-mall.

Nu ska jag rota runt lite i mallarna, sno koder hejvilt (yep, från DIG) och försöka klistra ihop något som jag kan presentera för världen.

Sedan... sedan får vi se om det kommet någon hit.

Kanske borde sätta ihop en egen liten inbjudan i powerpoint.
Med clipartbilder och Comic Sans.
Som jag sedan skriver ut på min färgskrivare och laminerar och skickar i posten till alla jag känner!